NicoleJulia

För exakt ett år sedan så hade jag en stark framtidsdröm. En dröm om att efter studenten åka till Nya Zeeland. Jag visste inte varför jag just ville dit, inte heller riktigt vad jag ville göra där. Enda anledningen till att jag kände att jag ville dit så starkt, var nog egentligen för att det ligger precis på andra sidan jorden från Sverige. Längre bort än så går det inte att komma. Och jag ville bort, allra allra längst bort.

För lite mer än ett halvår sedan, så var jag nästan säker på att jag skulle åka till USA efter studenten. Jag fick ett jobberbjudande som au pair, allt gick väldigt fort och jag hann aldrig känna efter vad jag egentligen ville. Nya Zeeland var dyrt, USA låg också lång bort, au pair var spännande och allt gick som på räls. Det skrevs mejl efter mejl, pratades i telefon, kontrakt som skulle skrivas på och så... nej. Mina framtidsplaner raserades över en helg, och som så många gånger förut hade jag byggt upp höga förhoppningar som sedan raserades och smulades sönder. Fan, fan, fan!

Några veckor efter USA-incidenten när allt var jobbigt, grått och trist, sa en väldigt klok person till mig: Julia, du kanske inte måste åka till andra sidan jorden för att komma bort. Det är inte alltid milavståndet som betyder mest. 
Jag satt vid köksbordet hemma, hade grunnat på det kommande ämnet väldigt många veckor, men inte vågat prata om det. 
"Jag vet vad jag vill göra efter studenten." 
"Inte bibelskola* va!?" kontrade någon i min familj. 
Jag blev tyst. 
Men. Jag är inte den som är den, och jag har absolut inga problem med att min familj inte är kristen - så länge de accepterar och respekterar att jag är det, liksom jag respekterar och accepterar dem. (Den där repliken vid köksbordet var nog egentligen bara ett skämt). Jag vet att de aldrig skulle få för sig att förstöra någonting som är så pass viktigt för mig, och stöttar mig i mina val. 

Så. En regnig eftermiddag stod jag vid en gul postlåda i Växjö, bad en kort bön och släppte ner ett kuvert som hade varit igenklistrat i över en månad (eftersom jag inte hade velat verka för desperat, men det var jag ju egentligen!). Jag tänkte och pratade om platsen dit kuvertet skulle varje dag, liksom jag hade gjort månader innan. Och så, i mars kom telefonsamtalet. Jag hoppade av lycka och kunde inte sluta le.

En väldigt vettig person i min klass sa på en lektion i förra veckan att hon ibland tänkte sig Gud som en GPS.
En som vägleder, hjälper oss att hitta rätt väg när vi är vilse. Men GPS:en funkar inte om man inte lyssnar på rösten (min syster svänger tillexempel ALLTID åt vänster när GPS rösten (oftast Jan Guillou dessutom!?) säger höger = vi åker alltid vilse), den funkar inte heller om batterierna tar slut och man struntar i att ladda om den, eller om man väljer att stänga av den. Ibland går den tillochmed sönder. 
Jag har varit vilse, länge. Ofta låtsades jag dock som att jag hade stenkoll både med och utan GPS. Dock har jag världens sämsta lokalsinne, så det funkade liksom aldrig. Ibland var GPS:en på, och jag körde rakt fram när GPSrösten sade åt mig att svänga. Ibland stängde jag av den för att den helt enkelt var fruktansvärt jobbig. Men den gick aldrig sönder och batterierna tog aldrig slut.
Så en dag, bestämde jag mig helt enkelt bara för att lyssna. Svänga istället för att fortsätta rakt fram.

Och nu, nu är jag här.  Det går upp, det går ner. Jag trivs, jag längtar hem, jag är förvirrad, jag är glad, jag är osäker, jag är stolt. Jag lär mig mycket, jag diskuterar mycket, jag ser mycket. Jag känner hur jag växer, och hur jag kommer att växa. Jag accepterar inte allt som alla säger, men jag blir säkrare på vad jag själv står för, tror på och tycker. Jag trivs trots att allt inte alltid är glasklar (och det är väldigt svårt för en glasblåsardotter från glasriket, när allt helt plötsligt inte är klart som glas längre må jag säga) och framförallt så vet jag att jag är på rätt väg.

GPS:en är på, och jag väljer att följa den.

- Julia

* Nej, jag går inte bibelskola. Folkhögskola med bibellinje! Jag intalar mig att det är en viss skillnad.